Monolog för Vincent Price
Jag vet inte vad jag ska göra med min agent. Han ringde för en stund sedan. Uppspelt i sinnet över ett anbud som lagts fram. Det är väldigt angeläget, sa han, att jag tar den här filmrollen. Doktor Zoctopus heter karaktären. En galen vetenskapsman som experimenterar med sin egen kropp. Tydligen är rollen specialskriven för mig. Färgfilm naturligtvis och, som han sa, rollen som kan få fart på karriären igen.
Vad vet han? Den där jävla agenten sitter på sitt feta arsle och plockar mig på stålar utan att göra ett förbannade dugg. Min karriär rullar! Jag är känd över hela Amerika. Jag är känd över hela världen. Det finns ingen som inte fått kalla kårar av min Edgar Allan Poe tolkning. Det finns ingen som inte berörts av min utsatthet i The last man on Earth eller hur jag känsligt jag gestaltade Geoffrey Radcliffe i The Invisible man Returns. Jag är älskad!
[ Tänder en cigarett ]
Äh! Vem försöker jag lura? Jag är medveten om vem jag är. Jag är, och förblir B-filmskungen. Det är bara den där agenten alltså. Han behöver inte påminna mig om det här haveriet till skådespelarkarriär.
Men du måste raka av dig mustaschen, sa han. Doktor Zoctopus har nämligen inte ett enda litet strå på huvudet. Och jag kan gå med på det! Jag kan gå med på att ta bort mitt bakåtkammade Vincent-Price-hår och jag kan raka bort mitt höjda Vincent-Price-ögonbryn. Men mustaschen.. min tunna, lågliggande Vincent-Price-mustasch. Den rör jag inte.
Hur fan kan någon påstå att rollen är specialskriven för mig! Jag har jobbat med det här i över femtio år. Alltid.. nästan alltid, har jag haft mustasch. Det vet man om man ”specialskriver”. Min mustasch är mitt signum. Det är med mustaschen på min läpp som jag har mött The Bat och The Fly. Det är med mustaschen som jag har tampats med plastiska benrangel och blodtörstiga monster. Det är i mustaschen som..
[ Fimpar cigaretten ]
Jag gör alltid mitt bästa. Jag är bra i rollerna. Jag respekterar mina medspelare och filmfolket. Jag har överseende med bristfälliga produktioner. Jag sätter på mig lustiga hattar men jag gör mitt bästa! Hur fan tror han att det känns? Jag vet att jag aldrig blir Errol Flynn eller någon annan jävel. Jag vet att Hollywood är ett riktigt skitruttet monster. Mycket värre än något av alla hemska saker jag stött på i någon av mina filmer.
Vet du? Jag gjorde reklam för cigaretter. Jag log och rökte och log och rökte och vips så gör det jävligt ont i lungorna och den ena är borta nu och jag är gammal som fan. Men jag fortsätter le och röka och ljuga åt Hollywoodhoran att alla är jävligt lyckliga här. Vi är fina människor.
Mustaschen är fan min sista värdighet ..var är rakhyveln?
Slut
Jag vet inte vad jag ska göra med min agent. Han ringde för en stund sedan. Uppspelt i sinnet över ett anbud som lagts fram. Det är väldigt angeläget, sa han, att jag tar den här filmrollen. Doktor Zoctopus heter karaktären. En galen vetenskapsman som experimenterar med sin egen kropp. Tydligen är rollen specialskriven för mig. Färgfilm naturligtvis och, som han sa, rollen som kan få fart på karriären igen.
Vad vet han? Den där jävla agenten sitter på sitt feta arsle och plockar mig på stålar utan att göra ett förbannade dugg. Min karriär rullar! Jag är känd över hela Amerika. Jag är känd över hela världen. Det finns ingen som inte fått kalla kårar av min Edgar Allan Poe tolkning. Det finns ingen som inte berörts av min utsatthet i The last man on Earth eller hur jag känsligt jag gestaltade Geoffrey Radcliffe i The Invisible man Returns. Jag är älskad!
[ Tänder en cigarett ]
Äh! Vem försöker jag lura? Jag är medveten om vem jag är. Jag är, och förblir B-filmskungen. Det är bara den där agenten alltså. Han behöver inte påminna mig om det här haveriet till skådespelarkarriär.
Men du måste raka av dig mustaschen, sa han. Doktor Zoctopus har nämligen inte ett enda litet strå på huvudet. Och jag kan gå med på det! Jag kan gå med på att ta bort mitt bakåtkammade Vincent-Price-hår och jag kan raka bort mitt höjda Vincent-Price-ögonbryn. Men mustaschen.. min tunna, lågliggande Vincent-Price-mustasch. Den rör jag inte.
Hur fan kan någon påstå att rollen är specialskriven för mig! Jag har jobbat med det här i över femtio år. Alltid.. nästan alltid, har jag haft mustasch. Det vet man om man ”specialskriver”. Min mustasch är mitt signum. Det är med mustaschen på min läpp som jag har mött The Bat och The Fly. Det är med mustaschen som jag har tampats med plastiska benrangel och blodtörstiga monster. Det är i mustaschen som..
[ Fimpar cigaretten ]
Jag gör alltid mitt bästa. Jag är bra i rollerna. Jag respekterar mina medspelare och filmfolket. Jag har överseende med bristfälliga produktioner. Jag sätter på mig lustiga hattar men jag gör mitt bästa! Hur fan tror han att det känns? Jag vet att jag aldrig blir Errol Flynn eller någon annan jävel. Jag vet att Hollywood är ett riktigt skitruttet monster. Mycket värre än något av alla hemska saker jag stött på i någon av mina filmer.
Vet du? Jag gjorde reklam för cigaretter. Jag log och rökte och log och rökte och vips så gör det jävligt ont i lungorna och den ena är borta nu och jag är gammal som fan. Men jag fortsätter le och röka och ljuga åt Hollywoodhoran att alla är jävligt lyckliga här. Vi är fina människor.
Mustaschen är fan min sista värdighet ..var är rakhyveln?
Slut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar